Tumören är tillbaka…

Så kom dagen jag fruktat så länge. Tumören är tillbaka.

 

Det har varit några omtumlande dagar och sömnlösa nätter, men jag ska försöka berätta från början. I onsdags, mitt under min mottagning på vårdcentralen Mitt Hjärta i Fagersta, ringer ett dolt nummer till min mobil. Ett meddelande lämnas på mobilsvaret.

Allt det här händer i min ficka medan jag själv är fullt upptagen med att ta emot patienter, och förstås har mobilen på ljudlös. När det är dags för lunch, vilket oftast blir lite senare än tänkt (på grund av såväl hög arbetsbelastning som att jag är riktigt usel på att skjuta upp saker), så sneglar jag på mobilen och ser att det finns meddelande att lyssna på. Det skjuter jag inte heller upp, utan lyssnar direkt.

Till saken hör att min onkolog Simon i Uppsala nyligen börjat arbeta på Radiumhemmet istället, och han hade varit skälet till att jag fortfarande gick på mina återbesök på Ackis. Därför bad jag för cirka tio dagar sedan att bli överflyttad till Örebro, och tänkte att det nog skulle dröja ett tag. Senaste MRT-kontrollen gjorde jag nu i juni, så jag väntade på att få ett mejl från någon onkolog i Uppsala angående svaret, eftersom det är så jag oftast meddelas att det fortfarande är oförändrat och ser bra ut. Dessutom var MRT-undersökningen beställd från Uppsala, och då kommer svaret dit.

När jag lyssnade av mobilsvaret blev jag förvånad över att det var en sköterska från onkologmottagningen i Örebro som ringde. Än mer förvånad blev jag när hennes röst berättade att jag fått en tid för läkarbesök redan nu på fredag morgon, alltså knappt två dygn bort.

Jag förstod att det handlade om att jag skulle få svar från MRT-undersökningen, men tyckte ändå att det var konstigt att det blev så bråttom, som det verkade. Jag bestämde mig för att jag nog hade fått en återbesökstid, och att det därför blev så kort varsel. Jag ringde upp, och möttes av en glad röst. När jag sedan förklarade vem jag var och att jag inte kunde komma för att jag skulle vara på jobbet då, så frågade hon om jag kunde komma på måndag morgon istället. Eftersom jag i regel är ledig på måndagar så kunde jag förstås ta den tiden. Hon noterade det, var allmänt trevlig, och vi småpratade en stund.

Efter att vi lagt på började tankarna snurra. Varför fick jag en tid så snart? Det verkade inte vara någon återbudstid heller, och så fick jag den första möjliga tiden därefter. Vad är det som händer? Det måste vara så att de har rutiner när de får nya patienter, att de kallar så snart som möjligt. Eller kanske att läkaren ska på semester snart, och att de vill få till besöket så snart som möjligt av det skälet.

Men om det nu var något av, eller båda, dessa skäl som låg bakom; varför sade hon inte bara det? Jag frågade visserligen inte heller. Skulle jag ringa tillbaka och kolla om det handlade om en kommande semester? Var jag beredd på svaret? Visst, om hon berättade att det var så, men i annat fall… Nej, jag gjorde det inte.

 

Ända sedan det här hände har jag sovit dåligt, men ändå klarat av att träna och jobba, vilket också har varit bra för att skingra tankarna. Jag brukar väldigt sällan måla väggarna med fan, men nu färgade det mina tankar och lyckades vid flera tillfällen bryta igenom mitt mentala försvar. Påträngande negativa tankar och bakgrundsångest är svåra att bemästra när de väl har dykt upp.

Den bästa medicinen för mig är just träningen, men också att få ventilera vad jag tänker och känner med de som står mig nära. Samtidigt är det också svårt, eftersom jag inte vill oroa mina vänner i onödan. Jag valde att inte berätta för mamma eller syrran om det här, av just det skälet, men jag hann ändå prata av mig med flera vänner som jag av olika anledningar hade kontakt med.

Jag litar starkt på min magkänsla, för den har sällan visat sig vara felaktig. Problemet den här gången var att magkänslan inte var konsekvent. Ena stunden sade den mig att det inte fanns något som helst att oroa sig för, i andra övertygade den mig om motsatsen så trovärdigt att jag började planera för alla samtal jag måste ringa, vilka projekt jag behöver ställa in, och hur jag ska göra det. Jag tänkte på hur onkologavdelningen i Örebro ser ut, eftersom eftervården från kommande hjärnoperation säkert blir där, även om neurokirurgerna i Uppsala såklart är de som tar sig an min hjärna ännu en gång. Jag tänkte, och tänkte, och tänkte, ända tills jag blev illamående av tankekarusellen och insåg att ingenting hade förändrats såvitt jag visste. För jag visste ju ingenting.

 

Idag, fredag den 29:e juni, vaknade jag med spänningshuvudvärk, och kände mig inte alls utvilad. Morgonrutinerna rullade på som vanligt, med morgonrock, kaffe, frukost, medicin, borsta tänder, toalettbesök, bestämma klädsel, klä på sig, åka tankekarusellkarusellkarusell…

Jag tog en promenad till sjukhuset, som för övrigt ligger så nära att jag kan se det från min balkong, men gick som i en dimma. Det var också grått på himlen, och jag kom plötsligt att tänka på den tidningsintervju jag gjorde där journalisten frågade om vilket väder det var då jag åkte in till akuten den där aprildagen 2006. Jag hade inte alls funderat över det tidigare, men när jag hade tänkt efter och svarat ville hon därtill veta hur vädret var när jag skrevs ut från sjukhuset.

Jag är inte det minsta vidskeplig, men tyckte det var ett passande metaforiskt sammanträffande att vädret när jag kommit in till akuten varit grått och ostadigt, men att det var blå himmel och solsken när jag skrevs ut efter de där två månaderna på neurokirurgen. Tanken på det reportaget dök upp från ingenstans. Skumt.

Till slut kommer jag till sjukhuset och hittar snabbt till onkologen. Där känns det som det oftast gör när jag kommer in i väntrummet och sänker medelåldern rejält. Många blickar. Får för mig att några av de som sitter där kanske känner igen mig. Jag tilltalas av den tanken, men känner mig inte direkt som någon Strålman just nu, åtminstone inte en superstark sådan.

Medan jag sitter där börjar hjärnan gå på högvarv igen, och en mängd ord och bokstäver börjar gifta sig i mitt inre, för att slutligen bygga upp en dikt av alla verser, rim och strofer:

 

Återväntrummet

Ett akvarium i ett väntrum,
ett par gubbar, någon tant,
men den står där, mitt i centrum,
en gigantisk elefant.

Färggranna tavlor, men gråsvart färgat
är ett nylle av sjukdomar härjat.
Ett skakande ben, vad betyder det?
Rester av behandling, eller skär nervositet?

Jag blundar, och plötsligt blir allting lugnt,
försöker tänka; såhär känns det nog att dö,
men mycket är lättare sagt, när det är tungt,
speciellt när man simmar i dödsrikets sjö.

Själens fantasi nu lyfter mig bort,
till en dröm fylld av lycka och ljus,
förstärker lycka, om lyckan blir kort,
håller mig borta från andarnas hus.

Men i hjärnan bor ett spöke samt spöken,
som ibland får en att tänka svart,
för risken är ständigt, det som väntar runt kröken,
att råttan blir fångad av sin katt.

Den kapar ett ben, biter av svansen,
det gör ont när den stympar din kropp.
Jag hoppas så, på den sista chansen,
när jag hör mitt namn, och tvingas titta opp.

Åter i väntrummet efter en resa,
från långt dit bort, där mardrömmar bor.
Trots att kontrollerna nu blivit glesa,
får jag ändå bekräftat, det onda jag tror.

Läkarens anlete avslöjar helvetet, utan ord vet jag redan vad som hänt.
Säg ingenting, snälla säg något annat! Vi vet båda att cancern har återvänt…

 

När vi kommer in på hans rum, och slår oss ned i varsin stol, avger min nye läkare David ett leende. En överslagshandling? Så börjar han med att förklara att han snart ska ha semester, och att de därför ville att jag skulle komma på ett besök innan dess. Han fortsätter berätta att MRT:n var helt oförändrad jämfört med de tidigare kontrollerna, och att man inte kan se minsta tecken till cancer.

Min tumör har INTE kommit tillbaka!

Jävla hjärnspöken.

Först blev jag lättad, sedan sur på sköterskan som inte sagt något. I nästa sekund blev jag sur på mig själv som inte hade frågat, för att i tredje sekunden komma fram till att det kanske inte var så dumt att det blev såhär. Nu fick jag känna på hur det skulle vara om tumören kommit tillbaka, och vilka tankar och planer som började formas. Lite som en brandövning.

Jag är jättetacksam för alla er som läser detta, för det betyder att ni bryr er. Jag är ledsen om jag skrämde upp er såsom jag skrämde upp mig själv, men ibland är det inte så dumt att påtvingas perspektiv som gör att man inser vad som betyder mest, och vad som är i stort sett meningslöst att lägga kraft och energi på.

Jag vet vad som betyder något för mig, och jag vet vad jag vill här i livet. Har du funderat över det själv? Har du tvingats till de där perspektiven? Annars föreslår jag att du gör ett tankeexperiment, eller bara checkar av om det du tidigare kommit fram till fortfarande stämmer. Själv kommer jag fortsätta att dela med mig av mina tankar och erfarenheter, åtminstone så länge det finns någon som lyssnar.

Och så länge kattjäveln fortfarande vilar.

- måndag, 2015/06/29

Lysande sagittal

31 kommentarer till “Tumören är tillbaka…”

  1. LOTTA skriver:

    Vilken lycka! Så härligt för din och dina närmaste! Njut av sommaren!

  2. anngret andersson skriver:

    Oj Oj då herregud vilken pärs innan man får ett svar,så mycket som snurrar runt runt runt………………….Du skrämde både mig o min man som jag var tvungen att läsa det för.
    Du skriver med inlevelse,bra gjort, önskar dig all lycka framåt nu.
    många kramar till dig från mammas kusin Anngret

  3. Kristina Bergman skriver:

    Jag är så glad för att du inte fick ett dystert besked!!

  4. Magnus skriver:

    Känner dig inte mer än att du var ledare för ett fantastiskt spinningpass jag var med på för flera år sedan. Trots detta känner jag hur ögonen tåras när jag läser att läget är oförändrat och du kan få återgå till ditt ”normala” liv.

  5. Sussie skriver:

    Men herreguuuuud vad du skräms!

    Mycket nöjd med att jag läste till slutet vilket jag sällan gör när jag kollar på fejan….

  6. Pillan skriver:

    Anders….
    Du är en så fantastisk människa! Lättsam, skämtsam och glad. Men framför allt är du för mig så jäkla stark! Du är en hjälte och en inspiratör som få.
    Tänk om man var det minsta som du, men du inspirerar mig! Du gör mig glad och utan tvekan väldigt många andra också.
    Kramar! / Pernilla

  7. jessica skriver:

    Jösses vad du skrämdes hörru!!! Skönt att läsa hela din berättelse som slutade så HIMLA bra!! Ta hand om dej och inga flera hjärnspöken :) Kram

  8. Marie johansson skriver:

    Kan inte låta bli ❤️- så fina ord som berör mig djupt

  9. Diana skriver:

    Ångest, lycka, skräck blandade känslor.. Jag är glad över att jag tog mig tid att läsa din text. Den fick mig att tänka och inse vad som faktiskt är det viktiga i livet. Att det inte är jobb och materiella ting som i slutändan gör mig lycklig. Utan snarare familj, vänner, goda relationer, upplevelser, njutning och vackra minnen. Jag ska minsann anamma dina ord och ta vara på livet, itället för att som nu låta det gå passé medan jag har tankarna på annat. Lycka till i framtiden. Hoppas katten aldrig kommer tillbaka…

  10. FUCK CANCER skriver:

    Sitter med en cykelkompis efter ett cykelpass slår upp FB . TUMÖREN ÄR TILLBAKA ! Jävla cancer va fan inte nu igen jag börjar läsa men slutar snart okar inte lasä mer . Äter middag öppnar telefonen igen å har inte stängt ner sidan tragglar mej igenom alla dina å då även mona tankar . Jävla cancer !! Me läser till slutet å är mycket glad gör att jag orkade med det . Ha det bra på semestern Anders

  11. Inger Johansson skriver:

    Hej Anders!
    Jag minns dig från dagiset Ugglan där min son gick samtidigt som dig.
    Jag har själv haft bröstcancer, inte lika allvarligt som din cancer, men jag känner ändå igen den här nojigheten, känner efter och lyssnar på kroppen, har det kommit någon annanstans?
    Tycker att du är oerhört modig som går ut med det här för det peppar andra som har det svårt, ibland kan man inte prata om det.
    MVh
    Inger Johansson

  12. Anita skriver:

    Neejjj inte en gång till, mitt hjärta började bulta i kroppen tårarna börja rinna, läste igenom det som i en dimma. Men vad lättnad jag blev när jag har läst färdigt.

  13. Gunilla Lind skriver:

    Shit vad ledsen jag blev först. Sedan glad. Kram från en fd spinningkolega i Uppsala

  14. Veronica skriver:

    Jag känner dig inte, men ojojoj vad du skräms! Du är awesome och vilken himla bra text! Läsvärt och tankvärt! Sköt om dig. Kram :)

  15. Petronella skriver:

    Så himla jobbigt att läsa och så himla skönt att läsa slutet. Jobbigt med tankeexperiment, men högst viktigt…

  16. Rami skriver:

    Det finns en särskild plats i hjärtat för dig Anders!!!

    Livet är ditt att leva!

  17. magnus skriver:

    Nu blev dagen mer värdefull. Kämpa!

  18. Johan skriver:

    Man får sig själv en helvetes tankeställare när man läser det du skriver. Tack gode Gud för svaret i slutet. Kör hårt

  19. Charles Kiwanuka skriver:

    Hi Anders!
    I first heard about your fate when it happened at the medical school. My daughter was your classmate then. I remember her telling us over dinner with tear-filled eyes what happened to you. That was then!
    What’s very striking is how courageously you fought back against cancer and even accomplished your carrier ambitions! It’s amazing, Anders that you haven’t lost neither your sense of humor nor your integrity. You just stubbornly refused to give in or give up! Keep on being positive.
    I thank you for the nice words to your readers in your chronicle. Indeed, you’re right; we waste a lot of time and energy pursuing useless things instead of focusing on to the most important, namely, Life!
    So long you have it, Live it. Enjoy it.
    Good luck Anders and have a very, very splendid summer.
    Charles.

  20. Hanna skriver:

    Känner inte heller dej men hamnade här av den anlednignen att en vän på fb delat ditt inlägg, fick extremt ont i magen & mådde dåligt när jag började läsa och fixade nästan inte att läsa färdigt, tänkte hela tiden jävla cancer!!! Men fortsatte ändå och det är jag glad över, jag hoppas att du mår bra och att du aldrig nånsin behöver få någon annat än positiva besked. Du verkar vara en sjukt stark person.

  21. Birgit Andersson skriver:

    Neeeejjjjjjjj inte igen Anders, tänkte jag och blev iskall ända in i märgroten tills jag läst klart och kunde andas normalt igen. Många timmar som gick för dig där med otäck ångest och elaka hjärnspöken som verkligen kan ställa till det och tills du fick det glada beskedet — yippii!! Hoppas du aldrig mer behöver uppleva detta! Men som du skriver så behöver vi alla ha en tid till rejäl eftertanke då och då!! Tack Anders, många kramar, du är ändå den starka Strålmannen — skriver din reservmamma!!

  22. Lotta Johansson skriver:

    Åh vad skönt, ja du satte igång en massa tankar innan jag hann läsa hela inlägget.
    Ta hand om dig och de dina.
    Tack för att du delar med dig.

  23. Lisa skriver:

    Lättnad! Fasa till Fantastiskt att läsa din berättelse. Grattis. Hoppas att alla kommande är likadana! (Fick mitt egna första positiva återbesöksbesked för ett par veckor sedan efter att ha färdigbehandlats i mitten av mars. Den lyckan, och spänningen innan, puh!) Som du skriver, att tänka på vad som är viktigt borde alla göra…
    /Lisa, en f.d. Norrlandskörskorist

  24. Claes Nermark skriver:

    Tankarna började utan tvivlan snurra i mitt huvud. Neeeej. Varför? Han som både har fått och lärt läxan! Du belyser vilken enorm kraft det finns i tanken. Precis som för många andra läsare så drogs jag med i en negativ spiral som sänkte min energi trots att jag själv jobbat en hel del med mental träning kring min MS. Jag känner även igen mig i att det är lätt att känna efter lite onödiigt mycket ibland. ”Vad trött jag är idag… det är väl inte fatigue??”. Så svårt det var att läsa menyn trots glasögon… det är väl inte en nytt synfältsbortfall??
    Som tur är så lever jag i en miljö med mycket kärlek, omtanke och positiv energi men ändå är det viktigt att dalgligen reflektera över det som, Isa ofta säger, är viktigt på riktigt. Att fokusera på det är ett uppbyggande sätt att använda tankens kraft för att stäva mot att leva allvarligt frisk!
    Jag skulle vilja summera ditt inlägg med ”slutet gott, allting gott” och passa på att önska dig en underbar sommar.
    Kram C

  25. Britt skriver:

    Jisses man kan ju bli tokig för mindre! Jag är då glad för din och din familjs skull!

  26. Pernilla skriver:

    Usch vad du skräms, blev alldeles illamående av oro för dig bara av att läsa din rubrik. Skönt dock att höra att allt är väl. Tänker många gånger vad vi utsätter våra patienter för och hur många gånger inte kan göra saker så smidigt man önskar. Ibland även att pat reagerat på något vi själva tycker är helt banalt. Tar med mig dina tankar.
    Världen stannade upp en stund, skönt att den åter snurrar på. Kram!

  27. Maja skriver:

    Måndag förmiddag där du satt i väntrummet var alla dina vänner med dig.
    Det kändes som att sita på spikmatta .
    Nervositeten var enormt, tills att jag fick svettiga händer. Men min magkänsla repeterade hela tiden ”easy everything is going to be fine ”
    Åhhhhh det snurrade hela tiden, med jag litar på min magkänsla och kort därefter fick veta att det är okej. Samma känsla komm när jag började läsa din inlägg.
    Det spelar ingen roll om jag visste att det gick bra, texten du skrev gav samma känslor som på förmiddagen … Till slut tårarna fyllde mina ögon av lycka.
    Du har gått igenom enorma mängder av motgångar. Du är en Stålman som aldrig ger upp !
    Villa nu från dem stressiga dagar och ladda på nytt, för att livet ropar på DIG, för att livet väntar på DIG ! Lev och njut av varje minut Anders ☀

  28. Ann skriver:

    Tankar är så! Far hit och dit. Sååå skönt att allt är bra. Du är stark! Du kommer vinna över tumören. Plötsligt när jag läste så kom jag på mig själv att vara ledsen för att jag just nu inte kunde böja mitt högra ben efter att jag dragit av hela knäskålssenan och sytt fast den i tre hål i knäskålen. Men det är inte en dödlig sjukdom. Gjorde ont, är tungt men det är inställningen som avgör hur vi mår och kommer att må. Du har rätt inställning. Vi får må lite dåligt, vara oroliga och tankarna far iväg men med tankens kraft och din bokstavliga hjärnvilja så kommer du vinna. Ha en riktigt skön sommar! Spring några pass för mig också! Kram Ann

  29. Eva skriver:

    Usch! Ja nog värkte det i kroppen och tårarna rann innan jag läste det glädjande beskedet att du är frisk. Du är fantastisk på att berätta, det berör väldigt. Ta hand om dig! Du är en hjälte. //Eva

  30. Teresa skriver:

    Hjärtat hamnade i halsgropen när jag började läsa… Blev så himla orolig och sen så himla lättad vännen att den inte vuxit!
    Vi saknar dig och skickar dig en massa varma styrkekramar i sorgen
    // Familjen

    PS. Har ej Facebook längre så jag får höra allt från Micke om dig och de dina numera.
    Ta hand om dig! ❤️

  31. Kenneth skriver:

    Jag läser just din bok medan jag har huvudvärk, men det är OK. Jag hoppas att allt är väl med dig, Anders.

Kommentera