Medveten medvetslöshet och placeboprofeter

God morgon världen, god morgon livet.

Jag vaknade med en hjärna som sovit gott och som nu känns mer normal. Visserligen är mitt normalläge att inte vara normal. Nåja, jag känner mig så normal jag kan i alla fall. Den är (hyper)aktiv i vanlig ordning, full av ord och reflektioner:

Att svara på om man varit medvetslös är klurigare än man kan tro, i synnerhet när det finns minnesluckor.

Jag var aldrig medvetslös såvitt jag vet, men hur skulle någon någonsin kunna vara medvetande om det eftersom medvetslös per definition betyder att man tappat det?

Ett annat reflekterande över en knäpp grej, utifrån det där med självuppfyllande profetior. Det är förresten inte så vidskepligt diffust som det låter utan har till och med gått att påvisa i studier. Den vetenskapliga benämningen är noceboeffekten.

Placeboeffektens onde tvillingbror.

Bland de som förväntar sig att ett visst piller eller en behandling ska ge obehag i någon form kommer en ansenlig mängd uppleva just det förväntade.

Det som träffade mig med en högerkrok var att jag så nyligen som i fredags (tror jag att det var, kan aldrig lita fullt till mitt minne och just nu är jag mer skeptisk än någonsin) småpratade med några kollegor på skolan där jag är skolläkare. Det var kanske inte så underligt i sig men det vi pratade om var det desto mer.

Det övergick från trivialt till existentiellt och handlade om sjukdom, liv och död. Jag berättade om palliativ vård och att jag som 25-åring – åtminstone efter att jag fyllt 25 men innan hjärntumördiagnosen – hoppades på en knallfalladöd när tiden var kommen.

Jag fortsatte förklara att jag numera (och sedan många år tillbaka) hellre dör en långsam död.

Dels för att få uppleva den palliativa vården från insidan, den jag jobbat mycket inom och högaktar, en vård som blir aktuell av och till på de behandlingshem där jag också jobbar. Jag gillar kontraster.

Ett annat dels är för att ha tid att ta farväl. Då får man till och med chansen att anordna en festlig begravning, en som jag garanterat skulle kalla kräftskiva i likhet med den stora ”avskedsfest light” som jag bjöd in till i november 2006, direkt efter strålningen. Den slutgiltiga segerfesten stundar, att lyckas leva ända fram till döden är väl värt att fira? Ja, det är väääl värt att fira – förbered er på den framtida Kräftskivan 2.0!

Märk likafullt och väl ”Framtida”. Mer exakt långt-fram-i-tida. Inte ”Nu”.

”Lystring Gud eller Djävulen eller både Belsebub och hans moster eller vem fan som bestämmer – det var alltså inte en akutbeställning, inte en order att verkställa omedelbart. Chilla lite.”

Det planerar nämligen jag att göra i många år till.

- måndag, 2021/01/18

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *