Mycket verkstad, lite snack

Jag är trött på att vara trött men är glad över att oftast ha mycket energi.

Däremot har jag i nära nog noll energi till övers för sociala medier inklusive den här hemsidan, men ibland händer det. Och det händer faktiskt väldigt mycket i mitt liv just nu. Förhoppningsvis är inte resultatet av den magnetkameraundersökning, som jag gjorde för fyra veckor sedan och som jag hoppas få svaret från imorgon, det mest anmärkningsvärda. Nej, det största är nog att jag fått hem min tredje bok – vilken känsla det är att få hålla den fysiska boken i handen! Ännu kan jag inte läsa den särskilt objektivt utan den första vändan blev mer som en korrekturläsning (utan möjlighet att ändra något förrän till kommande upplaga som förhoppnings kommer bli aktuell).

I vilket fall som helst så är jag nöjd med hur den blev och det känns som en lättläst bok trots den gedigna forskning som ligger bakom och som överhuvudtaget fick mig att börja skriva. Dessutom lärde jag mig otroligt mycket längs vägen varav en hel del saker letade sig in i boken och gjorde att vissa delar tog en oväntad vändning.

Bland det mest fascinerande jag lärde mig var att djurstudier började utföras redan på 60-talet som visade att tumörer växte långsammare hos cancersjuka djur som fick tillgång till träning/löphjul. När det på 80-talet började utföras studier på människor blev det ett litet ramaskri bland somliga onkologer eftersom dåvarande råd under behandling handlade om att vila och ta det lugnt. Jag har dock full förståelse för att vi inom vården inte vill utsätta våra patienter för risker, trots allt jobbar vi efter devisen ”primum non nocere”, att först och främst inte skada. Därför kan det krävas retrospektiva studier på befolkningsnivå som dessutom behöver pågå under lång tid – det vill säga att man kan följa en population och mäta olika levnadsvanor eller vad det nu kan vara, och se i vilken grad de drabbas av olika sjukdomar och/eller hur det går för dem.

Det verkar dröja väl många år kan jag tycka, innan poletten trillar ner ordentligt. Kanske är det för att läkarprogrammet är så inriktat på det sjuka och inte det friska, samtidigt måste det ju vara så. Vad gäller till exempel cancervården är det fortfarande kirurgi, strålning samt cellgifter och andra läkemedel som är grundpelaren. Men det ena bör inte utesluta det andra. Med tanke på alla positiva effekter som tränande cancerpatienter får skulle ett träningsschema rutinmässigt läggas upp i samband med övriga behandlingar. Just att det ”bestäms” av sjukvården kan vara viktigt – det är många gånger visat hur den tränarledda fysiska aktiviteten är mest effektiv. För att inte tala om den sjukvårdsinitierade. Läkarens ord väger tungt hos många vilket jag tycker är hedrande, men det är mindre bra de gånger råden är mindre väl underbyggda. Dessutom är vi människor byggda till otroligt energisnåla maskiner men med stor aptit varje gång energitillgången är hög, många av oss upplever att ju mer energitätt något är desto bättre smakar det, lite beroende på hur det tillreds förstås. Jag vet utifrån egna erfarenheter som patient men också som kollega och från diskussioner med andra läkare, samt berättelser från hundratals patienter om hur de har fått rådet att ta det lugnt. Det gäller även cancerpatienter och det gäller även på 2020-talet.

Jag har viss förståelse för att det kan vara såhär men tycker samtidigt att vi inom vården har ansvaret att hålla oss uppdaterade, och det gällande alla behandlingar. Vissa läkare hävdar nog att det ligger hos fysioterapeuterna men där tycker jag också att det ena inte bör utesluta det andra, alla personalkategorier inom vården ska samarbeta – ju närmare samarbete desto effektivare. Om det är något som är cellbiologiskt och fysiologiskt komplicerat så är det vad som händer i våra kroppar när vi rör på oss. Vad gäller mediciner och de sjukdomar de är till för får vi på vårdcentraler och sjukhus regelbundna besök av representanter från olika företag som förklarar hur deras läkemedel fungerar och varför de ska vara förstahandsval. Under de träffarna presenteras studier samt ofta en lättförståelig repetition av vilket organsystem eller vilken funktion det nu kan handla om. Förutom att man behöver vara kritiskt granskande kring informationen som ges så är det här många gånger väldigt lärorikt. Om man skulle kunna tänka sig samma informationsträffar för fysisk aktivitet så kan man först och främst fråga sig vem som skulle hålla i den, det finns ju ingen som kan ta patent på fysisk aktivitet (även om många fitnessaktörer och träningsutrustningsutvecklare försöker göra det). Dessutom tar det mycket längre tid och är mer avancerat att utfärda ett FaR (fysisk aktivitet på recept) än att förskriva ett läkemedel.

Som sagt, vi är otroligt energisnåla och det verkar också gälla vad vi väljer att lägga vår energi på.

Jag är själv noggrann med vad jag lägger energi på, inte minst eftersom mina energinivåer inte direkt blir högre med åren, dessutom blev nedgången tydlig direkt efter bland annat hjärnoperationen och strålningen. Det blev inte direkt bättre efter stroken och den ständigt återkommande hjärntröttheten men man kan bara gräva där man står och jobba med det man har. Det är en förlust för mig att inte ha samma energi som tidigare och att drabbas av helt energilösa perioder, det hjälper inte att någon säger till mig att jag fortfarande orkar mer än vad de gör. Så då vet ni det, det är inte empati att säga att någon annan har det värre när någon beskriver något som är jobbigt eller att jag fortfarande är väldigt aktiv om man jämför med andra. Det är heller inte empati att tycka synd om någon och jag vill helst aldrig höra ett ”Stackars dig!” kastas i min väg, oavsett om det må vara välmenat. Medkänsliga kommentarer mottages tacksamt, men håll de medlidsamma för er själva.

Hm, det har var inte tänkt att bli något inlägg i någon tidsskrift utan faktiskt mer som reklam för min aktuella bok CANCERKAMPEN – boosta dig med fysisk aktivitet som kommer ut på marknaden tisdag den 26/7! Det här inlägget baserades bara på samma metod som jag använder mig av när jag försöker lindra skrivlustkrampen: börja skriv så visar det sig vad det blir av det.

Vad det ska bli av boken vet jag inte men är förstås förhoppningsfull. Och de kan faktiskt kännas riktigt sköna, de där förhoppningarna. Mitt främsta hopp är att få cancerpatienter att må bättre på många olika vis och därutöver kunna öka deras chanser till överlevnad, det dessutom med högre kvalitet. Visionen är att kunna snabba på den viktiga process som redan är igång:

Att implementera den fysiska aktiviteten som en självklar del i alla cancerbehandlingar.

- måndag, 2022/07/18

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *