Ingen(ting) är perfekt

 

 ”Att må bra och vara optimistisk betyder inte att allting är perfekt.

Det betyder bara  att du valt att se bortom bristerna.”

 

Att det ska vara så svårt att må bra. Fast…

…är det verkligen det? Jag är övertygad om  att du som läser detta vet minst tre saker som får dig att må just så. Bra. Glad. Varm i  hela kroppen. Känna njutning med så stark närvarokänsla att du blir gråtmild.

Jag har tidigare sagt att man ska försöka få andra människor lyckliga, men på senare tid har jag kommit fram till att ingen annan än varje enskild människa är den som kan se till att hon blir lycklig. Dessutom kan inte jag ta ansvar för vad andra tycker och tänker, och jag har heller inte någon rätt att göra det. Däremot kan jag göra mitt bästa för att få andra att må bra, och då tycker jag att det enklaste är att utgå från vad jag själv skulle vilja att andra gjorde för mig. Det är visat i studier (även om jag tycker att det är rätt självklart ändå) att generösa handlingar leder till ökat välmående även hos den som utför dem.

Jag tror stenhårt på den gyllene regeln; behandla andra som du själv vill bli behandlad. Men jag har lärt mig att man ska bemöta andra på det sätt som de själva vill bli bemötta. Det underlättar mycket för mig, både i min yrkesroll och privat. Man ska aldrig förutsätta hur andra vill ha det, men ibland är det inte så svårt att gissa. Fast det bästa är att fråga rätt ut, oavsett hur svårt det kan vara att göra det.

Utan frågor skulle det inte finnas några svar.

Det var en jämnårig läkarstudent som året efter allt jag gått igenom var tvungen att försöka få mig att inse att jag bara intalade mig själv att allt var bra, när han menade att det förstås inte kunde vara det. Jag förstår inte motivet till denna fråga, även om alkoholen som var med i bilden säkert påverkade hans iver en del.

Det är svårt för mig att förstå de människor som stör sig på att andra mår bra, eller bara gör sitt bästa för att försöka se saker ur ett ljusare perspektiv. Att störa sig på sådant innehåller mycket missunnsamhet, och varför inte låta varje människa tackla sina problem såsom den själv tycker fungerar bäst?

Jag blev tack och lov mer fascinerad än upprörd av läkarstudentens fundering, och jag frågade vad det egentligen spelade för roll? Om jag nu lyckats intala mig själv att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt; ja, då är det väl så? Åtminstone för mig, och det är ju det som räknas. Han berättade att han tyckte att jag skämtade för mycket om allvarliga saker.

Att använda humor som krishanteringsverktyg betyder knappast att man tar lätt på saker och ting, utan bara att man valt att se bortom bristerna. Situationen är som den är, oavsett vad jag gör, så självklart gör jag mitt bästa för att må lite bättre, eller åtminstone mindre dåligt? Det är inte lätt, men det går. Inte alltid men oftast. Hjärnan är rätt lättlurad ändå. Kanske särskilt en som är både opererad och bestrålad.

Ta inte ansvar för några andra känslor än dina egna.

- söndag, 2015/06/07

4 svar till “Ingen(ting) är perfekt”

  1. Sussie skriver:

    Det finns ljus och det finns mörker. man väljer själv om man vill gå i solen eller i skuggan. Vi har en oerhörd makt över våra liv om vi inser att vi har det valet! Det är kloka ord du skriver Anders.

  2. Ann-Charlotte Rosenqvist skriver:

    Hej!
    Jag är en kvinna med diagnosen, spridd bröstcancer, metastaser i skelettet.
    Jag vill egentligen bara säga till dig att du ska fortsätta att bemöta din situation med humor, känns det bra för dig så är ju det, det viktigaste!

    I min närhet är alla människor så förvånade att jag går ut och berättar om min sjukdom. Jag kan smyga med min sjukdom för förr eller senare så tar den ändå mitt liv. Men jag gör mitt bästa för att hålla den stången med näbbar och klor… Och en viss dos med mediciner och sunt förnuft… Men fram för att kunna använda sin humor
    Tack för mig
    Ann-Charlotte

    • Ann-Charlotte, jag känner med dig och önskar dig styrka i din kamp. Det är en hemsk situation som du och dina anhöriga går igenom, och ni behöver varandra. Fördelen är att mycket ställs på sin spets, och att det återigen blir klart vad som verkligen betyder något här i livet.

      Jag minns tydligt hur det var att vara mitt uppe i det, i den där plågsamma ovissheten, och jag antar att du upplever detsamma. Du verkar ha ett så bra förhållningssätt som man nu kan ha till det här, men förstår att det går upp och ned.

      Det är helt rätt att vara så öppen det bara går, för då öppnar man upp för de runtomkring att ställa de där ”obekväma” frågorna.

      Ta hand om dig, och ta hand om varandra. Det borde vi alla tänka på att göra lite oftare.

      • Ann-Charlotte Rosenqvist skriver:

        Hej Anders!

        Jag läste det du skrivit om att tumören är tillbaka, och aldrig har hjärtat flugit upp i halsgropen så snabbt!
        Tårarna rann nerför kinderna, och vilken lättnad att få läsa att det ”bara” var dina hjärnspöken!

        Det där med hjärnspöken upplever jag själv också just nu, och jag har undrat på nätterna när jag ligger och lyssnar på min sambos snarkningar, att detta kommer som ett brev på posten när det närmar sig besöket på onkologen…
        Jag har för vilken gång i ordningen gått igenom min begravning dom sista nätterna när maran ridit mig och jag inser att jag inte kan göra mer än jag gör för att hålla mig kvar i livet.
        Jag är ju absolut inte bitter, jag har tre härliga vuxna barn, jag har fått se dem gångtrafikant i livet med en självsäker blick i ögonen! Och det gör mitt modershjärta stolt!

        Positiva saker händer ju allt som oftast, sista besöket jag var iväg på så låg ju mina cancermarkörer på 13 vilket är lågt…
        Jag har klarat dom två första månaderna med att lägga om min kost till Raw Food, jag ska göra allt i min makt för att se till att inte ge någon näring till mina tumörer… Mest positivt, jag har minskat 15 kilo på dessa två månader. Superglad för detta…

        Jag ser med tillförsikt fram emot mitt nästa besök på onkologen i Falun, ingen skiktröntgen denna gång, men stick i armen får jag ta… Och det är ju bara småpotatis…

        Jag har en fråga till dig.
        Jag skulle vilja skriva en blogg om hur det är att leva med diagnosen cancer, vet du någon bra sida att starta upp med? Eller ska jag starta upp en hemsida? Vore tacksam för svar.

        Mvh Ann-Charlotte

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *