Jag är hjärntumörernas Zlatan

Alla möter inte samma motstånd

Det var grått ute, och regnet låg i luften. Jag hade precis hoppat ur bilen utanför entrén vid Ackis akutmottagning.

Eller hoppat och hoppat förresten, snarare på ett osmidigt sätt krumbuktat mig ut, på grund av de vidriga smärtorna i huvudet. Jag hoppades på att få någon förklaring, men antog att det bara handlade om ett kraftigt migränanfall. Skulle de ens behöva göra någon hjärnröntgen?

När jag i sakta mak kom kisande in på akuten var det mycket folk där, och jag tog en kölapp för att vänta på min tur. När mitt nummer kom upp på displayen hann jag bara sätta mig ned i stolen framför sköterskan innan jag ögonblickligen blev ledsagad till akutrummet för att kontrollera vitalparametrar, blodprover och annat. Det räckte med blotta åsynen av mig tillsammans med orden 

”Jag har så fruktansvärt ont i huvudet…”

——————————————————

Det där var 1:a april 2006, på dagen för 10 år sedan, men jag minns det som om det hände alldeles nyligen. Det blev operation av hjärnan, intensivvård, rehab, operation av avstängd njure, rehab, blodproppar i lungorna, intensivvård, rehab, totalt två månader inneliggande, rehab rehab rehab.

Därefter kort vistelse utanför sjukhusväggarna, in akut efter stopp i njurkatetern, genomspolad och hem igen, åter in med hög feber, triss i infektioner (njure, urinblåsa, lungor), hem, inlagd igen för att operera bort njuren, får till slut behålla den men plastikopereras för att rädda den lilla rest som räddas kan, hem, sjukskriven från läkarstudierna i väntan på strålning, rehab, 6-veckors behandling med strålning varje vardag, trötthet, illamående, värst på helger, livet inrutat efter strålbehandlingstiderna och anpassat efter en ny form av trötthet, första MRT-kontrollen därefter i januari 2007.

Det har blivit många MRT:er sedan dess, som jag skrev om i föregående inlägg (”Winter is coming”), men mycket annat har också hänt under de här åren. Jag tänker bland annat på att jag

• tog läkarexamen, fixade läkarlegitimation, och påbörjade en ST (SpecialistTjänstgöring) i Allmänmedicin
• blev ännu mer engagerad inom Friskis&Svettis som utbildare, jympaledare, gyminstruktör m.m.
• släppte självbiografin Strålmannen
• har hållit många föredrag, både ganska små och väldigt stora, utifrån allt som Strålmannen handlar om
• har skrivit mycket musik, och just idag lämnat in tre bidrag till en musiktävling…
• tatuerat det betydelsefulla INVICTUS kring vänstra vaden, och i dagarna kompletterat med en symbol (som står för passion och att njuta av livet) på höger ben

Med mycket mycket mera. Allt det viktiga finns inte med ovan eftersom det delvis är för privat, delvis för svårt att förklara och skulle kräva alldeles för många ord. Men lita på mig när jag säger att det mesta av det bästa som hänt mig aldrig hade hänt om det inte hade varit för att jag blev sjuk. Det är väldigt mycket här i livet som händer vare sig du vill det eller inte. Det är också väldigt mycket här i livet som blir vad du gör det till.

Så är det med allt, varje enskild liten händelse (eftersom allt hänger ihop, ”the Butterfly Effect”), även om somligt påverkar starkare och tydligare än annat. Det gäller att försöka hitta de där möjligheterna att utnyttja en kris för egen vinning (och det tycker jag mig ha lyckats med på många plan, apropå listan ovan), men för det krävs energi och kreativitet. Det kanske inte är vad man har mest av när man precis drabbats av en livskris, men det är okej att låta det ta tid.

Det är det här som ligger till grund för att jag ibland säger att jag är glad över att ha drabbats av tumören, och det är därför många cancerpatienter beskriver att deras liv är bättre idag än före diagnosen. Självklart gäller inte det på alla plan, men varför inte fokusera på det som faktiskt är bra? Det dåliga finns där ändå, lik förbannat. Det är inte alltid så lätt att lyckas, men det går.

Vissa ger upp, andra inte, men varken det ena eller det andra sättet kan garantera om man överlever länge eller inte. Alla möter inte samma motstånd. Alla har inte samma förutsättningar. Inte samma lag, inte samma avbytarbänk, inte samma domare. Alla omfattas inte av samma spelregler.

Jag intalar mig själv att det är mitt sätt att leva som gör att hjärntumören fortfarande hålls i schack, eftersom det får mig att må bättre och känna att jag på något vis kan påverka det hela, även om det förmodligen bara handlar om att slumpen råkat få mycket speltid i mitt lag de senaste åren.

Dagen kanske kommer då den byter till moståndarklubben, men till det derbyt ska jag ha värvat fler stjärnor till min klubb, och räknar med ett hav av supportrar på läktarna. Det kan bli en hård fight, men sedan punkterar jag matchen med en osannolik cykelspark.

Jag är hjärntumörernas Zlatan.