Egentligen vill jag inte lägga ut det här, eftersom risken är att jag ropar varg igen, men jag tror att det är viktigt för min egen bearbetning att jag får skriva av mig. Därför kommer här en beskrivning av några nyliga händelser.
Som många av er vet sprang jag Göteborgsvarvet, och jag är nöjd med resultatet även om jag inte var besvärsfri det här året heller. Ungefär två veckor före loppet fick jag nämligen plötsligt en svidande, brännande smärta i bröstryggen, utan någon tydlig utlösande faktor. Så fort man bara nuddade bröstkota nummer åtta så hoppade jag högt av smärta.
Det gick hyfsat bra att träna och sedan tävla, så jag tänkte att det var ett diskbråck det handlade om. Jag vet att det är relativt ovanligt att det sitter där i bröstryggen, men har bara väntat på att det ska gå över eller åtminstone bli bättre.
Hjärnspökena letade förstås upp mig även denna gång, och det blev omöjligt att inte tänka cancer. Jag vågar mig på att säga att det är såhär för alla cancerpatienter, att varje symtom kan föra tankarna till spridning och tillväxt.
Hård i magen, lös i magen, mer trött än vanligt, ett par kilos viktnedgång, nedsatt aptit. Har inte det där födelsemärket ändrat färg? Mörk urin, lite näsblod, ett par blåmärken, en knöl i bröstet. Men det där födelsemärket måste väl ha växt i alla fall? Förstorade lymfkörtlar, hosta, illamående, ont i halsen. Och många fler symtom som i de allra flesta fall är ofarliga.
Men har man (haft) cancer kommer tanken på just det i samma stund man ser den mörka urinen, känner den där lymfkörteln, eller har hostat i mer än en vecka i sträck.
Till exempel blev jag själv kring tiden närmast efter operationen, strålningen och alla komplikationer väldigt orolig varje gång jag hade huvudvärk. Trots att jag vet att den vanligaste orsaken till huvudvärk är spänningshuvudvärk. Det gäller förstås även mig att det vanligaste alltid är vanligast.
Om jag hade ont i ryggen på höger sida handlade det om den missbildade njuren, hade jag ont på andra sidan var det istället den vänstra njuren det måste ha blivit fel på för att den tvingats arbeta så hårt, och så vidare…
Det här sitter nog i livslångt, för jag har träffat patienter som tiotal år efter att de blivit friskförklarade fortfarande oroar sig för att cancern ska komma tillbaka, och som ger akt på minsta symtom. Jag skulle kalla det en fullt mänsklig reaktion efter det livstrauma som cancerdiagnoser innebär. Självklart ska man inte negligera alla symtom eftersom cancer kan vara en lömsk sjukdom, bara man inte bygger upp för mycket ångest och oro i onödan. När jag som läkare träffar patienter med cancer i sjukhistorien så spetsar jag öronen lite extra, och tycker nog att det är bättre att söka en gång för mycket än en för lite.
I det här fallet ordnade jag en slätröntgen åt mig själv som visade normala diskhöjder och inget uppenbart onormalt i kotorna. När jag sedan var hos min onkolog så undersökte han mig och tyckte att det vore bra att göra en MRT utifrån misstanken om droppmetastaser till ryggmärgen. Alltså att cancerceller från tumören skulle ha följt med vätskan som finns i hjärnan och ryggmärgen, och bildat en dottertumör någonstans i nivå med mina besvär från bröstryggen. Mina MRT-kontroller av skallen har ju sett bra ut, men ryggmärgen har jag inte röntgat sedan 2007.
Det känns helt overkligt att vara i en sådan här situation igen, och det är så överväldigande att jag känner mig helt tom. Därför kan jag bara fortsätta beskriva det som hänt och det som är på gång, på ett informativt sätt.
Jag ville avvakta, och vi kom överens om att jag skulle höra av mig om det inte blev bättre på en vecka. Jag väntade – trots denna rekommendation – i hela tre veckor, och eftersom det inte blev bättre (utan snarare sämre, med tydlig nervpåverkan i huden till vänster om kotan, ungefär som bältros utan hudutslag) har jag nu fått en tid för MRT på tisdag morgon om en vecka. Det var jag själv som sade att jag inte kunde tidigare eftersom jag skulle jobba. Jag är verkligen inte den bäste läkaren till mig själv.
Utifrån läkarperspektivet tänker jag också på alla de patienter som verkligen är i behov av en MRT, och som jag tycker ska gå före. Samtidigt kan jag inte veta om mitt behov är stort eller litet, inte innan jag får svaret. Jag har intalat mig att det inte är något allvarligt, och det var också därför jag väntade så länge.
Sedan igår natt har det blivit mer konstant smärta, och jag har försökt få en tidigare undersökningstid, men det är förstås tvärfullt (de kör inga helger och kvällar under sommaren). De satte upp mig på väntelistan för en återbudstid med kort varsel, och det går jag och väntar på i skrivande stund. Det skulle kunna vara en livsavgörande undersökning, eller åtminstone livsomvälvande. En snabb tanke slår mig, och det är att det imorgon lill-lördagkväll säkert finns en del som verkligen önskar sig att få gå före i krogkön. Kontraster.
Oavsett när MRT:n blir av så följer den där andra långa väntan, den på svaret. Jag hoppas på sätt och vis att den blir lång, eftersom chansen då är större att det inte är något allvarligt, tänker jag. Under tiden försöker jag resonera utifrån att det är som det är och att det blir som det blir, och jag borde ändå rätt snart få veta något som ger mig möjlighet att lägga upp någon sorts plan.
Jag märker att jag inte tillåter mig att känna så mycket i nuläget, utan rationaliserar så gott det går. Jag håller tummarna för goda besked, och jag håller er uppdaterade.
Tänk, aldrig förr har jag önskat mig ett diskbråck. Allt är verkligen relativt.
Jag förstår din oro så mycket. Jag vet att innan och efter en beställd MRT så föreställer man sig stora tumörer överallt. Styrka och stor lycka till dig att det ska vara bra även den här gången 🙂
Usch, hoppas, hoppas, hoppas att det går bra! Känner så himla mycket igen mig, även om jag ännu inte blivit ”frisläppt” ens en första gång. Känner och trycker och oroar mig för precis allt som fingrarna råkar stanna vid…
Anders! Fantastiska du……. Att ens försöka skriva en kommentar känns oöverstigligt. Får innerligt hoppas att allt skall gå den bästa av vägar – din väg. Tänker på dig.
Hoppas verkligen på att det endast är en inflammation. Usch vilken oro. Ta hand om dig!
Håller verkligen tummarna för dig att det är en inflammation. Men och det är viktigt tycker jag att du som läkare undersöker när något känns fel. Du behövs. Tänker på dig.
Hej Anders klart allr kommer gåva. Men tänker på dig. Inger, mamma till din ”lills prinsessa” kram❤️
Hej Anders ! Förstår självklart din oro. Jag är ju drabbad som du med tumörer i huvudet men inte alls i klass med dig. Jag rekommenderar dig att ringa min gamla arbetsplats på Medicinsk Röntgen Eriksborg och höra om de inte kan fixa en snabbare tid. Du får gärna hänvisa till mig. Jag har mycket kontakt med mina kollegor även om jag numera bor och arbetar i Göteborg. Tänker på dig och önskar att du snart får hjälp. Att leva i ovisshet är ett fördärv för kropp och själ. Kram till dig