Från det mörkaste mörka

Den 26:e maj 2006 möttes jag av värmande solsken när jag klev ut från hus 85 och lämnade neurokirurgavdelningen för gott(?). Jag kände mig pånyttfödd, och får fortfarande rysningar i kroppen när jag tar mig tillbaka i tanken. Det var en så mäktig och omvälvande känsla.

Solen värmer skönt idag med, men ibland glömmer jag bort att njuta fullt ut av att vara vid liv. Jag glömmer bort att mycket som oroar mig emellanåt mest är relativt betydelselösa saker. Det är inte mycket här i världen som verkligen betyder något, men det som väl gör det betyder desto mer. Det gäller att välja sitt fokus lika väl som sina strider.

Konstigt att det skulle gå upp för mig först när jag stod på ruinens brant, men jag är djupt tacksam för att jag inte ramlade ner innan den insikten dök upp.

- fredag, 2017/05/26

Solhälsning till livet

Kommentera