Jag tvingades åka in akut igår kväll och ligger nu på neurologen i Örebro efter en obehaglig upplevelse.
Det började med att jag började, eller snarare fortsatte skriva på tredje boken som snart är färdig. Enligt min sambo Lili satte jag mig i soffan men det har jag inte ett minne av, min bild är att jag stod vid barbordet i köket hela tiden.
Jag minns inte hur det startade men jag ”vaknade till” i någon sorts utomkroppslig upplevelse och svävade som mellan dröm och verklighet, fick amnesi för allt som hänt under dagen och även för större delen av veckan. Lili var tack och lov hemma även om det förstås var skrämmande för henne som stod i duschen när det hände och sedan mötte en förvirrad sambo som inte var sig lik när hon kom ut. Jag kände i alla fall igen henne och blev lugnad när hon kom emot mig.
Jag kände mig klar i huvudet samtidigt som det snurrade runt allt möjligt, en massa ord och bokstäver och konstiga känslor, hade också en gungande yrsel och ostadighetskänsla och ville bara lägga mig, bad om en hink att kräkas i om utifall att. Fick en episod av panikångestliknande skräck och hyperventilerade, vi ringde ambulans som kom och hämtade mig.
Jag förlorade aldrig medvetandet (såvitt jag vet), det jag kan tänka mig som utlösande riskfaktorer bakom epilepsianfallet (vilket det sannolikt handlat om) var att jag suttit framför datorn och skrivit intensivt på boken under några timmar (tydligen var det så länge, det känns inte så för mig när jag försöker tänka tillbaka på det). Jag går verkligen all in för det liksom gällande det mesta jag tar mig för.
Jag har lite suddiga minnen men kommer ihåg hur jag läste ett stycke och hur det kändes som om någon annan hade skrivit texten. Sedan läste jag ett annat avsnitt, scrollade vidare i dokumentet, och så stod det samma text där också?! Jag scrollade vidare… samma stycke en tredje gång. Jag kontrollerade att alla ställen där det avsnittet stod skrivet var på skilda sidnummer. Samma avsnitt bara kom tillbaka gång på gång, det kändes så surrealistiskt emellanåt att jag nästan började skratta åt det. Sjuka upplevelser.
När huvudvärken som ledde till tumörupptäckten år 2006 debuterade hade jag suttit och pluggat inför ett seminarium om huvudvärk och stroke. Den här gången startade epilepsianfallet medan jag skrev ett stycke om hjärntumörer och olika behandlingsformer och komplikationer. Sjuka sammanträffanden.
Note to self: skriv aldrig en bok om böldpest eller spetälska
Det har hänt en del nyligen som varit väldigt emotionellt stressande, så det kan mycket väl utgöra en del av kardemummasumman. En tragisk incidens på en av skolorna där jag är läkare och mer jobb än jag är van vid den senaste veckan, men det som nog påverkat mig mest är att min barndomsvän Johannes precis fick diagnosen hjärntumör och opererades akut här i Örebro för bara några dagar sedan.
Vi har haft kontakt och jag har försökt stötta så gott jag kan, och plötsligt bytte vi bokstavligt talat plats med varandra – jag läggs in på neurologavdelning 96 dagen efter han fick åka hem från densamma. En in, en ut i vårdkarusellen. Sjukt sjukt.
På sätt och vis är det bättre att det ”bara” verkar ha varit ett epilepsianfall och inte någon stroke, samtidigt blir jag orolig hur det kommer sig att jag fick ett anfall trots att jag står på antiepileptika.
Visserligen är genombrottsanfall inte helt ovanliga och jag har inte särskilt hög dos. Jag fick nyligen en kallelse till min regelbundna MRT-kontroll av hjärntumören vilket betyder att det var cirka ett år sedan senast. Det vanligaste debutsymtomet vid hjärntumörer är just epilepsianfall och även om det främst gäller andra tumörtyper än atypiska neurocytom som det jag har drar hjärnspökena förstås igång.
”Det hinner hända mycket med en tumör på ett år, det hinner hända mycket…” viskar de väsande.
Planen är att jag ska göra MRT:n redan imorgon, sedan räknar jag kallt med att få gå hem med ökad dos antiepileptisk medicin och låta bli att köra bil under 12 (eller i bästa fall 6) månader. Tänk förresten om jag suttit i bilen när det här hände. Hemska tanke.
Jag lovar att hålla er uppdaterade om ni lovar att ta hand om er och varandra, och framförallt att ta vara på livet. Rannsaka dig själv just nu och känn efter om du är lite småsur, irriterad eller bara stör dig på någonting. Tänk sedan vidare och verkligen analysera det som stör och se om det är värt energin. Handlar det om liv och död? Om inte kanske du faktiskt kan släppa det, kanske det egentligen inte ens behöver gnaga överhuvudtaget.
Du vet väl att om något gör oss irriterade så är det bara för att vi tillåtit oss bli det?
Undrar förresten hur många jag har kvar av mina tilltänkta nio liv. Åtminstone tre av dem försvann vid första sjukhusvändan i Uppsala 2006, ytterligare ett under en dykolycka på Hawaii 2010. Den här gången hade det visserligen bara varit nära om jag framfört ett fordon när det hände.
Jag räknar med att ha en handfull kattliv kvar.