2020 blir för mig även år 5050.
5050 dagar.
5050 dagar sedan det sjukaste aprilskämtet någonsin.
5050 dagar som cancerpatient.
5050 dagar med en hjärntumör.
5050 återfalls- men inte symtomfria dagar.
5050 dagar, och inte en enda som passerat utan att jag tänkt på tumören.
5050 dagar med full medvetenhet om livets skörhet och dödens självklarhet.
5050 dagar med en touch av ångest och oro men mestadels glädje och hopp.
Ibland tunga hjärntrötthetsperioder som varat i veckor men oftast kortare skov om några dagar i sträck.
Många av dagarna har jag vaknat med svår huvudvärk men kan numera känna lugn i tron och vet(en)skapen om – samt den beprövade erfarenheten av – att det är spänningshuvudvärk och att det går att bota med lugn träning.
5050 dagar i livet, 5050 dagar av det vi är skapta för:
generositet, kärlek och omtanke samt att regelbundet vara i rörelse och utmana kroppen. Minst lika viktig är efterföljande återhämtning med mat, lugna rörelser, vila och sömn. Det låter enkelt men är inte alltid lätt, samtidigt kan man fråga sig hur farligt det kan vara att utmana sina föreställningar, fördomar och farhågor emellanåt? Ingen tjänar någonting på uppgivenhet, särskilt inte om vi ger upp på förhand.
Jag klarade precis ett år till på pappret eftersom jag fyllde 39 för fem dagar sedan. 2020 blev alltså även året då jag fick fira två födelsedagar under en och samma sjudagarsperiod.
Nu tar jag sikte på 5050 dagar till, inklusive allt ovan på både gott och ont, med en övertygelse om att det onda kan leda till positiva saker också, oavsett om jag inser kopplingen eller inte. Oavsett om jag dör eller lever vidare.
5050 dagar till ska det bli.
Till att börja med.