Jag fortsätter min tradition att skicka ett julrim på julafton via SMS, och därtill traditionen att skicka en juldikt här också. Fridens (snö?)vita liljor till er!
Kreativitetsmässigt nya höjder nått,
om man ser tillbaka på året som gått.
Många låtar med piano och cello,
för första gången lämnat in till mello.
Det gick kanske inte vägen i år,
men hopptimisten ständigt storhet spår;
fullkomligt bländad av strålkastarsken,
tjejen och jag på en jättestor scen.
Här och nu det fortsätter flöda,
och jag är säker på att skörda framöver.
Allt blod, all svett, alla tårar och möda,
kommer ge resultat, ge mig allt jag behöver.
För första gången en julvisa fött,
och fadern till barnet är jag.
Den rena sången för kärleken glött,
min sångfågelhonas behag.
Jag sänder den här
och hoppas på frälsning,
för att jag sprider min sådd.
När den såhär
blir min messade hälsning,
är julaftonsklimaxen nådd:
Vintermörker skingras, när vi dansar ringdans,
bomfalleralla, flingor faller ner,
låt stjärnorna kalla, följer oss alla.
Det är jul, vi ger allting, och mer.
Julgranen smyckas, för en chans att lyckas,
göra nåt för andra, göra nåt för mig.
Ta hand om varandra, låta kärleken vandra,
och stjärnglansen uppfylla dig.
Det är jul, alla männskor står enade här, lite kärlek är allt vi begär.
Ge oss ljus i ett mörker, det högt upp oss bär,
i var hus varje människa står dig så när.
Julmaten diger, flickorna niger,
pojkarna buga, tacksamheten rår.
Uti vår stuga, julfin med fluga,
följ med mig vart jag än går.
Ute i kyla, vargarna yla,
hungern den river, blodröda sår
i fattiga magar, som alla andra dagar,
kvider när livet är svårt.
Välkomna in, där värme finns,
sagan blir all, för frusen och kall.
Låt höra de glada julropen skalla –
en fröjdefull jul jag önskar oss alla!