ÄNTLIGEN!
Nu är tredje upplagan av Strålmannen färdig, med tanke på den gedigna bearbetningen är det snudd på en ny utgåva. Alla fotnoter är borta, dialogerna putsade, ny omslagsinsida, uppdatering av mitt nuvarande nuläget och mycket annat. För er som inte läst den är det ett utmärkt tillfälle att skaffa den, just nu till specialpris: Passa på, klicka här! (OBS! Missa inte rabattkoden ”anders2020”)
Ett av de mest plågsamma kapitlen tog tid att skriva, men det blev på sätt och vis också ett av de mest underhållande. Klarar du av att läsa hela?
43. RIK på erfarenheter
”Ska vi dra den?”
”Ja, det kan vara bra att få upp honom nu. Han måste börja mobiliseras ordentligt.”
”Då gör vi det på en gång.”
Jag kan höra hur en läkare diskuterar med en sköterska i närheten av mig och förstår att det är mitt och min kateters öde de talar om. En sköterska kommer fram till min säng.
”Nu ska vi dra den.”
Som vanligt kan jag inte annat göra än att gilla läget och låta de göra vad de vill.
”Mm-hm”, ger jag till svar.
Jag ser hur hon tar ut ett par plasthandskar från kartongen som hänger på väggen, sedan börjar hon dra fördraperiet runt min säng. En intim stund väntar men den är nog så långt ifrån njutningsfull man kan komma. Jag var tack och lov sövd när de satte in katetern men jag undrar hur det kommer kännas att dra ut den. Snart får jag veta men är inte jättenyfiken och hade klarat mig alldeles utmärkt utan den vetskapen. Ignorance is bliss.
”Då ska vi se…”
Sköterskan drar undan täcket jag ligger under, knäpper upp patientskjortan jag har på mig och drar ner mina underbyxor. Jag ligger och försöker slappna av, men det går sådär. Egentligen är jag väldigt trött, men dessvärre har ett tillskott av adrenalin tillfälligt gjort mig både pigg och smärtsamt medveten om allt som sker. Jag ser hur sköterskan kopplar ihop en spruta med kateterkranen. Vad nu då, ska hon spruta in någonting? Kommer inte det att göra ont?
”Jag ska bara kuffa ur först.”
Just ja, klart att det är vad hon ska göra. Jag är glad att hon inte glömde för jag har hört talas om förvirrade gummor och farbröder som dragit ut den själv, med uppblåst kuff och allt. Jag grimaserar illa när jag tänker på det.
”Så, då får du ta ett djupt andetag. Andas in…”
Jag fyller långsamt mina lungor med luft, har nog inte tagit ett djupt andetag på flera dagar nu. När lungorna är fyllda håller jag kvar och inväntar vidare instruktioner.
”Och så andas du ut.”
Jag blåser ut, och medan luften strömmar ut genom min mun överrumplas jag av att sköterskan börjar dra ut katetern. Det är en underlig känsla som uppstår i de nedre regionerna, men snarare underligt obehaglig än underligt härlig.
”Nu är det klart.”
Jag förvånas över hur snabbt och enkelt det gick. Var det inte värre än så?
”Då är det bara att du säger till när du behöver kissa så hjälper vi dig till toaletten. Du måste se till att kissa inom sex timmar.”
Sköterskan går iväg. Tack för den pressen. Vad händer om jag inte kissar inom sex timmar? Det är ändå väldigt lång tid och borde inte innebära några problem.
*
Fem timmar och 20 minuter senare utan att ha kissat börjar jag känna mig stressad. Visst, jag sov bort ett par timmar, men jag är egentligen inte kissnödig nu heller. Jag måste försöka ändå.
”Ursäkta?” ropar jag åt sköterskan som sitter i närheten.
”Ja? Behöver du gå på toa nu?”
”Mm.”
”Okej”, svarar hon och börjar rulla ett gåbord mot min säng. ”Tror du att du kan komma upp på egen hand?”
”Mm.”
Jag sätter ner händerna mot madrassen och börjar pressa mig uppåt. Det är ofattbart krävande, men jag lyckas till slut. Med överkroppen upplyft försöker jag så svänga underkroppen över sängkanten. Sådär. Jag sitter med fötterna dinglande utanför sängkanten och sköterskan hjälper mig genom att sänka sängen så att de når golvet. Från den positionen tar jag tag i handtagen på gåbordet. Med ytterligare hjälp i form av sköterskans stöttande famn samt att hon långsamt höjer gåbordet, kommer jag slutligen upp till stående. Vilken ansträngning.
”Går det bra?”
”Mm.”
”Stå såhär en liten stund innan du börjar gå.”
Jag står. Jag kämpar. Jag känner mig redo för en promenad.
”Nu går vi.”
Långsamt placerar jag den högra foten framför den vänstra. Ett stapplande steg. Högerbenet ger inte lika mycket stabilitet som det vänstra, men det är i alla fall tillräckligt för att jag ska kunna förflytta mig. Efter många om och men kommer jag slutligen in i badrummet, de här uppskattningsvis tjugo meterna kändes som en hel mil i svår terräng.
”Klarar du dig själv nu?” undrar sköterskan.
Jag som inte är särskilt förtjust i att ha ögon på mig när jag kissar bekräftar att jag klarar mig själv, utan att vara helt säker på det. Jag måste försöka. Och dessutom känner jag mig redan så utlämnad utan minsta behov av att späda på det ytterligare. Jag knäpper upp linnet, placerar mig framför toaletten vars lock redan är öppet, och hasar ner kalsongerna.
Ingenting händer. Jag förvånas över hur liten och mjuk min lem är. Bara den inte tagit stryk av den där katetern som kördes upp, tror inte jag kissat på egen hand på typ fem dagar nu. Jag siktar in mig på toalettskålen och försöker pressa ut några droppar, men det kommer ingenting. Jag blir helt slut i kroppen av att bara stå här. Kom igen och kissa då, förbannade snoppjävel!
Efter en lång stående period utan resultat fäller jag ner sitsen och sätter mig ner för att försöka på det viset istället. Det här är inte lika ansträngande, nu måste det fungera. Ingenting händer. Klockan tickar. De sex timmar jag hade på mig har nog passerat snart. Jag fortsätter försöka utan att göra minsta framsteg.
”Hur går det därinne?” ropar sköterskan.
Inget vidare, men jag orkar inte försöka längre. Jag ställer mig på ostadiga ben och drar upp landstingsmameluckerna. Det snurrar. Jag står still en stund tills det lugnar ner sig i huvudet, och sedan ropar jag åt sköterskan att jag är färdig. Jag känner mig som ett litet barn, som Sigrid från Beppes godnattstund där hon sitter på sin potta. ”Fääärdig!” Allt behöver jag ha hjälp med, jag kunde inte ens kissa. Undrar vad som händer nu. Sköterskan kommer och hjälper mig till sängen.
”Kissade du mycket?” frågar hon.
”Mm-mm”, svarar jag nekande och ruskar på huvudet.
”Jaså? Då måste vi nog sätta en ny.”
Panik. Inte en till kateter!
”Nej, snälla. Kan jag inte få försöka igen?”
Jag förvånas över hur välartikulerade och tydliga orden är som lämnar min mun, men det här är ett nödläge som pressar mig att prestera.
”Det har gått mer än sex timmar sedan vi drog katetern men vi kan avvakta en stund om du verkligen vill försöka igen. Orkar du gå till toaletten?”
Jag känner efter. Ansträngningen av den förra promenaden för att tömma blåsan har istället tömt ut alla mina energiförråd, jag fixar nog inte en till såhär tätt inpå.
”Nej.”
”Då hämtar jag en flaska istället.”
Sköterskan lämnar mig återigen och jag blundar. Att det ska vara så förbannat svårt att kissa.
”Här.”
Sköterskan kommer tillbaka med en plastflaska i handen som hon lämnar över till mig. Sedan drar hon för skynket runt min säng och lämnar mig ifred. Jag för ner flaskan mellan benen och drar ner kalsongerna igen. Den här situationen är knappast idealisk för en blåstömning. Medan jag ligger och försöker hör jag hur vattenkranen strax utanför vrids igång. Den står och rinner, och jag förstår att det är sköterskan som försöker hjälpa mig. Men det går ändå inte.
”Hur går det?” ropar sköterskan efter en stund.
Jag orkar inte svara. Det går åt helvete.
”Jag måste komma in och bladdra dig för nu har det gått mer än sju timmar.”
Då får jag prova på det också. BladderScan har jag sett förut, en ultraljudsapparat som används för att mäta blåsvolymen. Kanske står det inte så mycket urin i blåsan ändå, i så fall kan de vänta med att sätta in en ny slang. Det känns i och för sig att det trycker över urinblåsan. Sköterskan rullar in maskineriet och knäpper upp min patientskjorta. Hon sprutar en klick gel på min mage med en förvarning om att det kommer kännas kallt, sedan placerar hon ultraljudsproben nedanför min navel. Hon flyttar runt proben och var hon än trycker känner jag mig plötsligt extremt kissnödig. Det skulle nästan vara skönt om jag kissade på mig, då skulle jag slippa det här. Hon fortsätter ända tills apparaten piper till och visar att hon hittat rätt.
”Oj!” utbrister hon.
Förvånade på gränsen till chockfyllda utrop är inte vad man vill höra som patient.
”Du har mer än en liter i blåsan! Vi måste genast sätta en ny kateter.”
Fan fan fan. Men men, hellre en slang än en sprängd blåsa. Över en liter. Då är den skapligt utspänd med tanke på att en normal volym ligger någonstans mellan 300 och 600 milliliter.
”Jag hämtar en undersköterska som sätter in den.”
Ja ja. Jag ligger redan här med blottat kön, så varför inte låta en person till få se det. Men en kateter? Tanken lockar knappast.
”Finns det inget annat sätt?” frågar jag desperat.
Sköterskan funderar.
”Det förstås. Vi skulle kunna RIK:a istället.”
”RIK:a?” undrar jag, som inte är bekant med begreppet.
”Ren intermittent kateter. Det är en engångskateter som vi tömmer blåsan med tillfälligt, så får du försöka kissa efter det. Men om inte det fungerar måste vi sätta en vanlig igen.”
Det låter som att det är värt ett försök. Jag kommer säkert att kunna kissa om jag bara får lite mer tid på mig. Vi kommer överens om det och hon går iväg och hämtar tortyrinstrumentet som ändå känns bättre än en vanlig kateter. Ju längre jag undslipper en sådan desto bättre. Sköterskan kommer tillbaka med RIK:en i handen, den ser ut ungefär som en vanlig kateter. Som en vanlig fast stelare och inte med samma böjliga slang.
”Det här kommer nog också att kännas en del, nu sprutar vi inte in någon gel först. Men röret har gel på utsidan och det är många patienter som tycker det går jättebra att sköta en sådan här på egen hand.”
Fan heller att jag tänker bli en patient som måste tömma blåsan såhär hädanefter. Men det är lugnande att höra om sköterskans erfarenhet. Eller snarare hennes erfarenhet av andra patienters erfarenheter. Snart kommer jag själv att sitta med förstahandsinformation på området. Tyvärr.
”Så, då börjar jag.”
Jag ligger på rygg, exponerad och försvarslös. Hon tar tag i min penis och trycker på vardera sida om urinrörsmynningen så att öppningen blottar sig. Sedan törs jag inte titta längre. Jag känner hur hon för dit något, sedan följer det osköna när detta något letar sig inåt i mitt urinrör. Jag tyckte mig se att den var ungefär en halvmeter lång och håller tummarna för att hon inte behöver stoppa in hela. Medan jag stönar och stånkar ber hon mig emellanåt att hosta till. Hon förklarar att det är för att muskulaturen ska slappna av så att hon kan komma förbi.
”Sådär, nu börjar det rinna på.”
Äntligen. Det var en vidrig seans, men nu tappas jag i alla fall på min sparade liter.
”Då kan du ta ett djupt andetag…”
Jag fyller mina lungor.
”… och så andas du ut.”
Och blåser ut all luft. Samtidigt drar hon snabbt ut den numera orena intermittenta katetern, och även om det går relativt smidigt så är det ingen trevlig upplevelse.
”Det var väl inte så farligt?” frågar hon.
”Mm.”
Kanske inte, men gör fan inte om det.
”Då låter vi det gå en stund igen och ser om du kan kissa på egen hand. Jag lägger en flaska här vid sängen utifall att, men ring på oss om du vill komma upp igen.”
Jag bestämmer mig för att undvika det här kateterkrånglet. Jag kommer kissa för egen maskin. De ska minsann få se.
*
”Anders?!”
Jag väcks av att en annan sköterska puffar på mig.
”Mm?”
”Nu måste du kissa. Det har gått sex timmar sedan du RIK:ades.”
Va? Redan?! Hjärtat hoppar till och studsar upp till halsgropen. Jag som inte ens fått någon ärlig chans. Jag känner efter men är inte det minsta kissnödig. Strax därefter ligger jag återigen innanför skynket med en vattenkran skvalande utanför.
En hel timme ligger jag och försöker kissa utan att lyckas, och efter att de än en gång bladdrat fram en dryg liter tvingas jag krypa till korset. Nu blir det en kateter. Obönhörligen. Undersköterskan som har fått i uppgift att sätta den kommer in i min lilla koja bakom skynket och pratar lugnande med mig.
”Så, då börjar vi med att fylla urinröret med bedövningsgel.”
Hon tar tag i min lem och sträcker den rakt upp medan hon sätter geltubens spets in i urinröret. Det känns redan obekvämt men gör i alla fall inte ont. Jag ser hur hon tömmer hela tuben innan hon kniper åt om ollonet. Det känns kallt när gelen fyller ut mitt urinrör och pressar sig ner mot blåsan.
”Vi låter den verka en liten stund först.”
Jag väljer att blunda för att bättre kunna slappna av. Jag försöker tänka på något annat än vad som just nu håller på att hända och tar min tillflykt till mitt mentala rum. Jag har inte hunnit vara där särskilt länge när hon säger att det är dags för katetern, och jag känner hur den börjar föras in i mitt urinrör. Några centimeter in känner jag hur hon möter ett stopp, samtidigt svider det till rejält.
”Mnnh”, stönar jag fram.
”Oj, där tog det stopp.”
Det menar du inte? Undersköterskan drar tillbaka katetern en bit innan hon försöker igen. Stopp på samma ställe. Samma sveda, samma stönande. Två försök till utan att det går vägen.
”Men, vad konstigt. Det fungerar inte. Jag ska hämta Eva-Lena så får hon försöka.”
Ju fler kockar desto sämre snoppa, eller hur var det nu…
”Hej igen.”
Jag ser sköterskan som nyss var här och som alltså heter Eva-Lena. Hon försöker. Och misslyckas. Hon försöker igen. Katetern envisas med att inte glida in dit den ska och jag ser hur det kommit blod på slangen. Jag är egentligen inte rädd för att se blod, men nu är det mer skrämmande än någonsin. Jag väljer att blunda och härda ut och känner hur hon gräver runt utan att något händer. Efter ett flertal misslyckade försök och mer sveda och värk ger även hon upp.
”Det är något som tar emot. Jag måste kontakta kirurgjouren, så får han försöka.”
Jag kan andas ut för en stund. Dessutom är det tydligen en man tillika läkare som nu ska försöka, det känns tryggt. Jag ska försöka kissa innan han kommer.
Efter ytterligare tjugofem minuter utan att ha kunnat kissa kommer så en man som presenterar sig som kirurgjour.
”Hur var det här då?” frågar kirurgen.
”Vi har försökt sätta en kateter, men det är något som tar emot inuti urinröret”, svarar Eva-Lena.
”Då gör jag ett försök. Men om inte det lyckas får vi sätta en suprapubisk.”
”En vadå-för-något?” frågar jag som inte vet vad det är men tycker det låter än mer fasansfullt.
”Jag skär ett snitt och sticker in till blåsan via nederdelen av buken. Det är ett enkelt ingrepp.”
Han pekar hårdhänt på ett hudområde nedom naveln, och jag tänker att om han bara tryckt en aning hårdare så hade urinen sprutat rätt ut ur snoppen och bjudit honom på en gyllene dusch. Enkelt? Eller hur. Allt är så jävla enkelt när man slipper utsättas för det själv. För första gången ser jag fram emot en vanlig kateter. Hoppas han klarar av att sätta en.
”Då kör vi.”
Kirurgen kopplar ett bastant grepp om min penis som nu är mindre än någonsin, men jag tänker att det nog bara är positivt eftersom han då inte behöver föra in slangen lika långt. Han tömmer ytterligare en tub gel i mitt urinrör och jag undrar hur mycket klet som egentligen får plats i blåsan, tillsammans med den liter urin som redan finns där. Jag kan inte låta bli att skämmas för att snoppen är så liten, men all tankeverksamhet avstannar när jag känner hur det tar stopp även för den vane kirurgen. Det svider skarpt i mitt urinrör.
”Aj!”
Kirurgen fortsätter gräva och vrida runt slangen vilket gör allt ondare.
”Aj aj aj!”
”Såja. Försök slappna av.”
Lugnande ord med tveksam verkan. Fortsatt snoppstopp.
”Vad konstigt. Det är någonting som tar emot.”
Jaså, det säger du? Tror du inte att jag känner det?
”Jag kanske blir tvungen att sätta en suprapubisk, men jag vill försöka med en annan först.”
Nej, inte en suprapubisk!
”Syster? Ge mig en Tiemann storlek 14.”
Jag vet inte vad en Tiemann är och jag vet inte hur stor storlek 14 är, men jag vågar inte se efter. Jag blundar, inväntar mer sveda och känner hur kirurgen tar ett ännu fastare tag. Det han nu för in i mitt urinrör känns påtagligt men svider inte som tidigare. Kanske har bedövningsgelen äntligen börjat verka. Efter en kort stund hör jag en efterlängtad mening samtidigt som jag känner hur han lyckas bryta fördämningen.
”Sådär ja. Nu är vi igenom.”
Äntligen.
”Det är bäst att låta den här sitta kvar ett par dagar innan man försöker dra den.”
Det låter vettigt. Även om jag hatar katetrar så har jag hellre kvar den här än går igenom samma slangcirkus en gång till.
Jag vill ha min penis ifred.