Det här datumet skjutsades jag i min sjukhussäng till onkologen där jag fick veta att hjärntumören var en elakartad typ och att jag planerades för en intensiv strålningsbehandling.
När jag kom tillbaka till avdelningen visade den skiktröntgen som jag hade varit på samma förmiddag att jag hade massiva blodproppar i båda lungartärerna. Jag fick inte luft och hade starka smärtor, och åkte omgående in på intensiven.
Idag det här datumet så känner jag mig stark, och den enda andfåddheten jag drabbas av numera är självförvållad och självförverkligande. Men för att påminna mig själv om lufthungern så springer jag med täckt näsa och mun. Vid maxfart blir känslan på andningen likvärdig, men njutningen är också total av att känna sig stark och veta att jag gör något bra för kroppen, och utan all existentiell ångest och ovisshet som ett sjukdomstillstånd innebär.
Tänk att samma symtom kan ge så olika känslor.