Fy fan, säger jag bara. Jag säger det för alla cancersjukas och deras anhörigas skull, men just nu säger jag det främst med tanke på Jakob Fondelius (läs mer här).
Den tappre krigare som har kommit mig så väldigt nära, och jag honom. Som hjärntumörbröder känns det som om man får starka band som inte liknar mycket annat, och jag är så glad över att du Jakob tog kontakt med mig för de där snart fem åren sedan.
Då ”visste” jag egentligen att du inte skulle leva fem år senare, med tanke på statistiken för glioblastom grad 4. Samtidigt tänkte jag aldrig att det skulle bli så. Det händer andra, men det skulle inte hända dig.
”Han, liksom jag, kommer att förbättra siffrorna för den dystra statistiken”, både tänkte och sade jag till dig.
Men som vi tvingas inse idag och som vi pratade om igår; statistik är bara statistik, ända tills man blir en del av den.
Det är hemskt att se dig ha sådana smärtor, och det är förjävligt att du inte kan göra allt du vill, och jag hatar att dela den maktlöshet och frustration som uppstår. Men hellre att vi delar än att bara låta den ene bära allt, även om jag aldrig kommer att kunna jämna ut tyngden helt. Förhoppningsvis lindras den något av det jag faktiskt kan göra, nämligen att finnas där. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på mitt egna, min egen tumör, och hur jag möjligen (antagligen) kommer hamna i en liknande situation i framtiden.
Jag ska inte hymla med att det är tungt och svårt, för det är det, och ibland förmår jag mig inte närma mig dig ens i tanken. Samtidigt är det långtifrån så tungt och svårt som jag kan föreställa mig att du har det.
Den tanken får mig att orka.
Det krävs en så förhållandevis blygsam insats för att sedan få se hur mycket det betyder för dig, för att få känna vad som verkligen betyder något, och för att vi kommer varann allt närmre. Det betyder väldigt mycket för mig med. Det är skönt att du är precis likadan mentalt som du varit sedan jag träffade dig första gången, och att du inte blivit personlighetsförändrad på grund av tumören. Alltså inte direkt, för påverkade till lite andra värderingar och prioriteringar har vi ju båda blivit. Samtidigt förstår jag vad du menar med att det är på gott och ont att du är så medveten om allt som händer, särskilt som det är just nu.
Jag önskar att vi hade många år kvar tillsammans, men det får vi inte. Det är mycket vi önskar, men det blir nästan aldrig som man tänkt. Jag vet dock vad jag själv hade önskat om jag var i ditt ställe, och det är det jag utgår ifrån.
Hur skulle ni som läser detta vilja ha det i slutskedet av livet, eller bara någon gång när ni kämpar mot eller för någonting? Tänk på det, och övervinn rädslan att ta kontakt med någon som har det svårt.
Jag förespråkar att saker och ting aldrig är för sent när det handlar om att följa sin egen vilja och dröm, men det betyder inte att tiden är oändlig. I vissa fall är den dessutom väldigt knapp.
Eftersom det bara är här och nu vi kan uppleva, bara här och nu vi kan påverka… Vad väntar vi på, egentligen? Bättre tider?
De kommer säkert, men konsten är att handla som du tänker att du ska göra då, även när det är sämre tider.
Vi behöver alla stöd någon gång. Så varför inte stödja någon som behöver det just nu? Jag är säker på att du känner denna någon.
Jakob, hans syster Bella och jag (från i vintras)
Självklart är den största önskan att kunna ta bort allt det som hindrar glädje och liv. Men när det inte går då tror jag det är ovärderligt med medmänniskor som vågar vara hos en i det svåra. Som orkar lyssna och ta emot, glada som tröstlösa,, tankar. Som finns kvar även de dagar sorgen inte går att ”trösta bort’. De som vågar skratta i ens närhet. Vänner som du Anders borde kunna förskrivas på recept då det är få förunnat att ha förmånen att få ta del av den livskraft och vänskap som kommer med dig i tillvaron. Styrkekramar och varma tankar till både dig och din vän
Jakob. Kram Catti
Jag delar detta med dej Anders o Jakob. Vi är ute på en livsresa som heter duga. Å människor runt oss behöver bara att finnas för oss. Skratta, gråta, prata , lyssna….
Känner igen var enda ord, då jag varit precis där du är nu, då jag följde min man och min bästa vän Håkan på samma resa, resan i hjärntumörens land. Det enda jag inte kan helt sätta mig in i, är att själv vara bärare utav diagnosen. Jag som du, har bara blivit stärkt i att sträcka ut en hand, stärkt i att våga möta sorg och förluster, på de mest varierande sätt och slag. Tack Anders för att du vågar stanna. Tack för att du är den du är. Skickar kraft och styrka till dig och helande till vår vän Jakob, det är för djävligt där han är nu, på ren svenska. Med kärlek som vapen, så klarar vi mer än vad vi tror. Kram