Begravningsvalsens tung-lätt-lätta toner

 

Den här dagen för tre år sedan dog min pappa.

 

Han dog i sviterna efter en tarmcancer, men alltså inte på grund av själva cancern i sig. Det var i mitten av 90-talet då han opererades och fick cellgifter, samtidigt som han var med i en läkemedelsstudie där man lade till en medicin som skulle stärka immunförsvaret. Ingen hade väntat sig att den istället skulle leda till en allvarlig och obotlig hjärnsjukdom (du kan läsa mer om detta i min bok Strålmannen).

Fri från cancer, men till ett onödigt högt pris.

”Tung-lätt-lätt, tung-lätt-lätt”, mässade min pianolärarinna Kerstin, medan jag kämpade med att få Sibelius ”Valse Triste” att lyfta i rummet. Tangenterna skickade flitigt olikstarka hammarslag mot strängarna, för att ljuv musik skulle uppstå. Tung-lätt var det också på pappas begravning.

Tungt på många sätt, men kanske framförallt för att jag aldrig känt mig älskad av honom, och för att jag aldrig fick chansen att prata med honom om det, eller om mycket annat som jag hade behövt en pappa till.

Lätt som i lättnad över att mamma inte längre skulle tvingas (även om hon förstås gjorde det av egen fri vilja) viga en ännu större del av sitt liv till att sköta om honom. Ingen borde behöva se sin älskade tyna bort, ingen borde behöva hjälpa till med i princip allt som så många av oss tar för givet att vi alltid kommer att klara av på egen hand, ingen borde behöva mata sin älskade med sked, byta blöjor, torka dregel.

Två foton som påminde om två olika personer; det på kistan om den pappa var innan han blev sjuk, det i minneshäftet om vem pappa blev de sista sjutton åren. En död, som gjorde att båda försvann för gott.

De gånger jag har spelat piano på nära anhörigas begravningar har alla tangenter varit tunga, och det är ingen lätt uppgift, det ska gudarna veta. Dessvärre har jag behövt göra det vid tre olika tillfällen, för varje gång har jag fått en så stark ingivelse att få utlopp för mina känslor med musiken som budbärare.

Första gången var för cirka femton år sedan när ”farbror” Bosse dog plötsligt i en hjärtinfarkt, därefter alltså för tre år sedan, och nu senast på ”lillbrorsan” Jakobs begravning (som jag tidigare skrivit om här på Strålbloggen). Citationstecknen är för att de varken var riktig farbror eller riktig lillebror, men jag har aldrig köpt att blod är tjockare än vatten annat än rent fysikaliskt. Hursomhelst hoppas jag att det dröjer länge till nästa begravning.

När man minst anar det kommer en påminnelse om att den som alltid fanns och skulle finnas, faktiskt har slutat finnas.

Den speciella lakritsdoft från någon som precis mumsat i sig en tablettask Sisu Sokton, vilket Bosse alltid hade nära till hands. En låt av Winnerbäck från den livekonsert på DVD som var det sista Jakob och jag tittade på tillsammans. En annons med en massa förslag på vad din pappa helst vill ha till Fars dag.

Fars dag är för mig inte längre andra söndagen i november, utan det är den 27:e september. Vad jag önskar mig till Fars dag?

En far.