Tomhet ekar värre i kyrkan

född 13:e sept 1988
död 9:e juli 2015

”Ta hand om varandra.”

Idag ska jag på min vän Jakobs begravning, en vän som var som en lillebror för mig. Han blev 26 år gammal. Bestulen på åtskilliga år av en jävla hjärntumör. Jakobs dagar var sedan länge räknade, och nu är de förbi.

Orättvist, tänker du kanske, men jag tycker inte riktigt – och det gjorde inte du heller, Jakob – att det går att säga så. Finns det någon som förtjänar en hjärntumör? Vem då, och vem ska i så fall dela ut dem? Och betyder en hjärntumör per automatik att livet blir meningslöst? Jag skulle säga tvärtom i många avseenden, även om livet riskerar att bli kortare.

Jakob. Jag minns tydligt när jag körde dig till Tunabergskyrkan i din rullstol, som ett tungt och sorgligt men någonstans vackert sätt att ta farväl medan möjligheten fanns. Vi grät och pratade om mycket, bland annat om sjukdomarnas lotteri.

”Ja, där drog man en jävla nitlott”, sade du då genom skrattande gråt.

I nästa andetag rättade du dig själv.

”Fast så kan jag ju inte säga. Annars hade jag inte lärt känna dig och alla andra människor som jag idag tycker så mycket om och som betyder så mycket för mig.”

Det finns alltid två sidor av samma mynt, minst. Jag önskar så att du hade fått leva längre, och jag har många gånger önskat att jag själv skulle vara friskförklarad.

Men precis som du säger… Eller egentligen ”sade”; jag får hela tiden rätta mig själv och skriva i imperfekt, för du finns fortfarande så nära mig.

Som du sade hade vi sannolikt aldrig träffats om vi båda varit friska, och även om vi gjort det hade vi antagligen aldrig funnit varandra som vi gjorde nu. Nu när bådas öden snabbspolade förbi det vanligt förekommande halvtomma snacket mellan två människor som möts för första gången, som handlar om var man är född, vad man jobbar med, var och hur man bor, m.m. Vi skippade det där för det mest väsentliga, det essentiella, det existentiella.

Du hade en hel del frågor kring det rent medicinska som du var mycket intresserad av, men det mesta kom att handla om annat. Det blev djupa samtal kring livets mening och den förestående döden, vilken ingen i hela världen (vare sig människa, djur, växt, bakterie eller andra levande organismer), kan svära sig fri från. Vi pratade om det som är för jävligt med att vara ung cancerdrabbad, men också om vad som är nyttiga erfarenheter och möjligheter med en sådan här situation.

Du hade bara några månader tidigare fått din diagnos, strax före att du skulle fylla 22 år. Jag som då var 29 hade levt med vetskapen om min tumör i fyra år. Vi var alltså på olika plan gällande krishanteringen, men det kändes som om du redan hade med dig så mycket, som om du gått igenom svårigheter tidigare.

Jag frågade och fick det bekräftat, och din familjs öde berörde mig starkt.

Jag är stolt över hur du min lillebror kämpade dig igenom alla motgångar, även om det var ett dött lopp. Fast bara dött vad gäller målgången. Under det nästan fem år långa loppet åstadkom du så mycket och valde liksom jag att vara öppen med sjukdomen och sprida kunskap kring den, och det är just kunskapen som är så viktig.

Viktig för att människor inte ska försvinna i periferin när något sådant här inträffar, utan våga möta en medmänniska som lider och har det tungt. Att höra av sig är en blek insats jämfört med vad den som är sjuk tvingas genomlida.

Bär du som läser detta på dåligt samvete över att du inte ställde upp för någon som behövde det? Kanske höll du dig borta på grund av din egen rädsla, kanske hade du inte tid.

Jag kan inte uttala mig om hur just den situationen i så fall var, men jag kan be dig att agera annorlunda om du ställs inför det igen. Och det behöver inte handla om någon som är dödssjuk.

Idag tänker jag mycket på Jakob och på dem jag hoppas att han nu har återförenats med. Många tankar går också till de som lever kvar, som fanns där hela vägen.

Att leva kvar innebär just det, att livet går vidare, och att vi måste låta det göra det. Sorgen är stor och närmast outhärdlig just nu, och det måste den få vara. Även om jag inte är av den uppfattningen att tiden skulle läka alla sår, så bildas det någon form av ärrvävnad som gör att man lär sig leva med smärtan. Sedan kommer såret vid olika tillfällen och i vissa situationer att spricka upp och smärta mer igen, men förhoppningsvis blir de tillfällena allt färre med åren. De kommer aldrig att försvinna helt, åtminstone inte så länge vi själva lever.

Nu blir det snart fullt av levande människor här i kyrkan. Ändå ekar tomheten värre än någonsin.

Jakob, idag berör din familjs öde mig ännu starkare. Det är idag vi begraver dig.