35 och 10

Idag blir jag 35 år gammal.

Konstigt egentligen, för jag känner mig fortfarande som 25. Jag är säker på att det alltid kommer att kännas så, eftersom min kära mamma säger att hon också känner sig som 25 år, och då närmar hon sig ändå 70.

Samtidigt är jag inne på mitt 10:e år sedan jag blev pånyttfödd. Den där försommardagen i maj när jag äntligen fick lämna sjukhuset efter 56 dagar inneliggande, i många lägen kämpande för mitt liv. Jag överlevde, men det skulle inte vara värt något om jag inte fortsatte att verkligen leva. Om livet är värt någonting, och vad meningen är med allt som sker har jag funderat mycket över, och jag tror faktiskt att jag äntligen har kommit fram till ett svar.

Livet är helt meningslöst.

Ja, det är precis så jag ser på det. Åtminstone är min (förut?)bestämda uppfattning att det inte finns någon förutbestämd mening. Känns det hopplöst? Jag tycker tvärtom, för tänk vilket gyllene tillfälle det här ger dig. Du kan nämligen själv bestämma vad meningen med Ditt liv ska vara. Det kan vara nog så svårt att komma fram till, men säkert svårare ändå är att försöka förverkliga det du vill, tänker och känner.

Jag har inte något recept för hur du lyckas, men det gäller att vara ärlig gentemot dig själv, och våga släppa fram känslor, tankar och drömmar som du kanske (medvetet eller omedvetet) skjutit åt sidan. Jag är inte någon expert på detta själv, men är bra mycket skickligare idag än vad jag var för tio år sedan.

När jag låg där i sjukhussängen och väntade på att operera hjärnan kände jag mig som ett litet barn. Med alla erfarenheter jag fått med mig under livet såhär långt, så känner jag mig ibland riktigt gammal. När jag är nykär (som jag är nu), så känner jag mig som fjorton igen.

Livet är förunderligt, men dina känslor är alltid rätt, så låt ingen ta dem ifrån dig. Precis som jag inte kommer låta tumören ta några fler dagar ifrån mig.

Med det sagt, så fortsätter jag dagen som 35 år ung.