TRE BÖCKER PLUS EN ANTOLOGI SLÄPPTA, FLER PÅ VÄG!

Den motiverande populärvetenskapliga boken Så mycket friskare – en sjuk bok om hälsa släpptes i början av 2019 och blev ett fint komplement till min självbiografiska roman Strålmannen (2012) och tillsammans ger de nya perspektiv på träning och kost, på liv och död. Boken som kom ut nu i juli (2022) kan ge dig en möjlighet att boosta dig själv och förbättra dina odds i CANCERKAMPEN – boosta dig med fysisk aktivitet. Det senaste tillskottet är mitt tillskott till antologin Sjuk doktor (2024), en samling texter från oss läkare som också haft ynnesten tillika förbannelsen att vara patienter.

Nu går det även att lyssna på Strålmannen, Så mycket friskare – en sjuk bok om hälsa och CANCERKAMPEN – boosta dig med fysisk aktivitet. De återfinns där ljudböcker finns!

Du har kommit till Strålmannen på Andra Sidan!

Jag heter Anders Södergård, och har nu blivit 43 år gammal. Till skillnad mot hur jag tidigare tänkt, så känns det faktiskt som en rätt hög ålder. Jag menar, många dör bra mycket tidigare än så.

När jag fick beskedet om att jag har en elakartad hjärntumör var jag 25 år gammal, och då vågade jag knappt hoppas på att jag ens skulle bli 26. Livet pågår tack och lov ännu, men det är en kamp som vissa dagar är tyngre än andra. Jag tycker dock att större delen av tiden är fylld med glädje och hopp, och tack och lov med en del sorg också.

(klicka på fliken Media för att lyssna på hela avsnittet)

Nej, jag skulle inte vilja vara utan sorg även om den kan tära hårt och göra fysiskt ont. Alla toner av känsloregistret behövs för att man ska känna sig levande, kanske gör just sorgen att man uppskattar stunder av glädje så mycket mer. Dessutom kan den föda kreativitet, jag känner till fler sånger om ångest och nederlag än om det motsatta.

Självklart vill jag uppleva mer glädje än sorg, men det valet är till stor del mitt eget. Alltså att känna glädje och vara tillfreds, oavsett vilken skit som drabbar mig. Det utesluter inte att samtidigt vara arg och ledsen och känna hopplöshet, men det utesluter att gräva ned sig till ett djup som är svårt att komma upp ur.

Jag känner mig starkare än någonsin och jag älskar livet, med alla dess oväntade inslag på både gott och ont. Jag hoppas få leva länge till eftersom jag har mycket att upptäcka och dela med mig av, men prognosen är osäker. Men för vem är den inte det?

Jag vet inte när jag kommer att dö, och jag har aldrig någonsin vetat. Jag föreställer mig – och accepterar – att det kommer att vara av tumören men har förstås inte den blekaste aning egentligen. Faktum är att i princip ingen på hela jorden kan veta säkert när, var eller hur de kommer att dö. Det enda som är garanterat är att vi kommer att göra det.

Kanske bäst att leva medan man kan.